Res dig
Kategori: Allmänt
Ibland kommer det som en stor våg som sveper över dig eller som en dold tickande bomb som överraskar dig med en explosion. Ungefär så, eller jag vet inte.. Vad vet jag? En överraskande känslo-förändring, så mycket kan jag säga...
Är det något som legat och väntat på att få andas eller är det något jag undviker att koppla ihop? Ska jag undvika smärtan, ovissheten och ångesten genom att fortsätta banan med "Allt är bra" och lägga på ett leende så kanske jag även lyckas övertala mig själv om att tro på lögnen? Det kan vara en väg, men jag är otroligt less på att alltid få överraskande bakfall. Vad är det som gror, som ligger och skaver? Vem har svar om inte ens jag själv kan besvara frågan?
Ibland faller man för att resa sig och bli starkare,
Jag har vandrat den vägen så många gånger att jag känner mig mer hemma liggandes än stående. Jag vet att jag är stark, jag vet att jag klarar allt. Släng motgångar på mig, I´ll kick your ass (i min egen takt, ibland behöver jag ligga ner ett tag innan jag reser mig för att återhämta andan och samla ny energi).
För snart tre år sen gav jag ett löfte:
Jag ska aldrig ge upp. Jag ska kämpa för att visa dig min styrka, jag ska lyckas - allt för att göra dig stolt.
Det är nu du som får mig att alltid fortsätta kämpa - för att jag ska uppfylla mitt löfte, för att du ska bli stolt.
Jag önskar att jag kunde få en reaktion, en respons på att du ser att jag faktiskt försöker men ibland är det tufft. Jag saknar dig mer än vad jag själv vågar erkänna. Ibland tror jag att om jag bara fick se dig, höra din röst eller luta mig tillbaka i din famn så skulle det kännas lättare..
